Om denna kända person

Charles DE GAULLE

Fransk Charles DE GAULLE

Född Charles André Joseph Marie DE GAULLE

Fransk statsman, politiker och militär. Frankrikes president 1959-1969.

Källa :  Frédéric HUOT

Född: 22 november 1890 i Lille, France
Död: 09 november 1970 i Colombey-les-Deux-Églises, France


Biographi

De Gaulle växte upp i ett katolskt hem och blev officer 1912. Under första världskriget sårades han tre gånger i strid och togs som krigsfånge av tyskarna 1916.[1] Efter kriget blev han lärare på militära skolor. Han insåg tidigt vilken betydelse bensinmotorn skulle få för den mobila krigföringen och föreläste ofta om att en rörlig krigföring skulle ställa krav på en helt ny militär strategi, med särskilda pansarförband. Trots detta blev en långtgående defensiv strategi förhärskande och Frankrike byggde Maginotlinjen, och grupperade ut stridsvagnarna i små enheter underställda infanteriet.

Efter det tyska anfallet på Frankrike 10 maj 1940 utsågs de Gaulle till regementschef för ett pansarregemente, och blev 1 juni 1940 befordrad till brigadgeneral (général de brigade à titre temporaire). Han lyckades hindra tyskarnas framryckning på det aktuella frontavsnittet men detta fick ingen större betydelse. Därefter blev han vid en regeringsombildning utsedd till biträdande försvarsminister, som en motvikt till de krafter som ville söka vapenvila. Hans första uppgift var att åka till London och försäkra att Frankrike skulle fortsätta kriget samt begära att hela det engelska flygvapnet sattes in, något som engelsmännen vägrade, då det senare skulle behövas för att försvara Storbritannien. Då det stod klart att Paris skulle falla fick han på konseljpresidenten Reynauds uppdrag utreda en flytt av regeringen till Bretagne där ett brohuvud för vidare motstånd skulle upprättas. Regeringen valde dock att flytta till Bordeaux varefter de krafter som sökte ett vapenstillestånd tog över initiativet.

Då Marskalk Pétain begärt vapenstillestånd med tyskarna begav sig de Gaulle med konseljpresidenten Reynauds tillstånd och ekonomiska stöd till London för att fortsätta motståndet. Den 18 juni 1940 tog han till orda i BBC:s frankspråkiga sändningar och ställde sig i spetsen för det fria Frankrike och manade sina landsmän att fortsätta kampen: Vad som än händer får det franska motståndets låga inte slockna. Han upprättade en vecka senare organisationen det Fria Frankrike som erkändes av Churchill och som fick mer långtskridande befogenheter än exilregeringarna i London, bla ställdes franska trupper i England under franskt befäl. Delar av det franska imperiet kom att ansluta sig till de Gaulle, bland annat Tchad, Kamerun och Kongo, som kom att utgöra rekryteringsunderlag för en ny armé. Genom sin resoluta hållning och sitt hävdande av Frankrikes intressen, samt det allierades intressen att hindra att Vichyregeringens flotta underställdes Tyskland kom han under långa perioder att motarbetas av Churchill, men hade ofta stöd hos utrikesminister Eden och den brittiska opinionen. Amerikanarna kom under hela kriget att negligera och direkt motarbeta de Gaulle, och till och med gå så långt att de tillsatte amiral Darlan, en tidigare konseljpresident i Vichyregeringen, som administrativ chef i Alger i november 1942 vilket bland annat medförde att judelagar infördes i det av amerikanska trupper ockuperade Algeriet. I maj 1943 kom de Gaulle till Alger och bildade snart tillsammans med Darlans efterträdare general Giraud le Comité français de la Libération nationale (CFLN), för att ena det befriade franska imperiet. CFLN tog i juni 1944 namnet Frankrikes provisoriska regering.

Genom det starka folkliga stödet och anslutningen av den franska motståndsrörelsen till organisationen (som då ändrade namn till det kämpande Frankrike), ett skickligt politiskt agerande samt de med tiden betydande truppstyrkor som de Gaulle förfogade över kunde de Gaulle hålla sig kvar som ledare och ta över den civila kontrollen i det franska imperiet och sedan även i de befriade områdena i Frankrike efter invasionen i Normandie, vilket var en missräkning för amerikanarna som hade bestämt att Frankrike skulle ställas under amerikansk militärförvaltning. I augusti 1944 kunde han gå nedför Champs-Elysées och motta folkets jubel.

Den fjärde republiken hade en svag presidentmakt och de Gaulle avgick 1946 men bildade partiet RPF, Rassemblement du peuple français med krav på en författningsändring att stärka presidentens befogenheter. 1953 lämnade de Gaulle partiarbetet för att skriva sina memoarer i Colombey-les-Deux-Églises. Åren därefter har han själv kallat för ökenvandringen, åren utan politiskt inflytande.

1958 pågick det algeriska befrielsekriget för fullt och Frankrike kunde varken bekämpa de algeriska styrkorna eller sluta fred med dem. I det läget tog den franska arméledningen makten i Algeriet, i protest mot utnämningen av Pierre Pflimlin till premiärminister, och upproret hotade att sprida sig till Frankrike varför Pflimlin avgick som regeringschef och de Gaulle efterträdde honom i den befattningen.[2] I det läget fick de Gaulle utarbeta en ny författning till den femte republiken och i januari 1959 tillträdde han som Frankrikes president med särskilda befogenheter att lösa krisen. Utåt sett gav han bilden av en president som med bestämdhet skulle kämpa för ett fransk Algeriet men i hemlighet inledde han förhandlingar med den algeriska motståndsrörelsen, FLN. I mars 1959: Den franska armén kommer aldrig att lämna detta land, och jag kommer aldrig att underhandla med de där figurerna från Kairo och Tunis. I svåra lägen kunde han gå emot parlamentets majoritet genom att använda undantagslagar eller utlysa folkomröstningar. En folkomröstning i januari 1961 gav honom fria händer att ge Algeriet självstyre. Algeriet fick sin självständighet trots protester från den franska armén. I april 1961 försökte generalerna i Algeriet att störta honom men revolten misslyckades. Under den process som ledde till Algeriets självständighet utsattes De Gaulle för flera mordförsök av OAS.

1960 kunde Frankrike detonera den första atombomben i Algeriets öken och 1968 detonerades en vätebomb.

1963 skrev de Gaulle tillsammans med Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer under det tysk-franska vänskapsfördraget, Élysée-fördraget, som visade hur de forna ärkefienderna närmat sig varandra efter 1945.

1965 skickade Frankrike upp en satellit. Han erkände Folkrepubliken Kina 1964 trots USA:s ogillande. De Gaulle blev omvald som president 1965 efter att ha besegrat François Mitterrand. Den gaullistiska utrikespolitiken ville ge Frankrike en position i världen och minska beroendet av Storbritannien och USA. För de Gaulle var det tydligt att ett brittiskt medlemskap i EEG skulle hota den fransk-tyska balansen och vid en presskonferens den 14 januari 1964 lade han in sitt veto mot ett brittiskt medlemskap. Frankrike lämnade det militära samarbetet inom NATO 1966.

De omfattande strejkerna och oroligheterna i maj 1968 tog honom på sängen och folkomröstningen i april 1969 om utökad presidentmakt handlade i praktiken om förtroendet för de Gaulle. Då 53 procent röstade nej avgick de Gaulle. Paris internationella flygplats Aéroport Paris-Charles de Gaulle är döpt efter honom.


De Gaulle utnämndes till Riddare av Serafimerorden den 8 maj 1963 av Konung Gustav VI Adolf. Hans vapensköld sattes därefter upp i Riddarholmskyrkan efter hans död, i enlighet med ordens traditioner.

Källa :  © Copyright Wikipédia authors - This article is under licence CC BY-SA 3.0 .