Familjeträd för Alfred DE VIGNY
Författare
Född Alfred Victor de VIGNY
Fransk greve, romanförfattare, dramaförfattare och poet
Född 27 mars 1797 Loches, France , Frankrike
Dog 17 september 1863 Paris, France
Familjeträd
Rapportera ett fel
Mer information
Alfred de Vigny tillhörde en gammal aristokratisk officersfamilj. Fadern hade deltagit i Sjuårskriget, och modern, påverkad av Rosseau, tog själv hand om hans tidiga utbildning. Franska revolutionen förändrade familjens omständigheter. Napoleon I:s segrar och familjetraditionerna entusiasmerade honom för militärtjänsten, och när Ludvig XVIII av Frankrike blev kung blev de Vigny, 16 år gammal, 1814 underlöjtnant vid de röda gendarmerna, ett kompani för aristokrater, Maison du Roi.
Men efter Napoleon var det slut med de stora krigen, och de Vigny förlorade snart allt hopp om att vinna ära på slagfälten. I stället blev litteraturen vad som upptog hans tankar, och 1822 utgav han en liten samling dikter, Poèmes, som inte ådrog sig någon uppmärksamhet. Vid samma tid skrev han sina båda mästerverk Moïse och Eloa, vilka liksom Le déluge först utgavs i Poèmes antiques et modernes (1826). I Poèmes antiques et modernes finns tydliga ansatser till att svara på teodicéproblemet.
1823 avtågade han med sitt regemente för att deltaga i Frankrikes invasion i Spanien, men placerades i reserven på pyreneiska gränsen och kom således inte heller denna gång i tillfälle att vinna några krigiska lagrar. För att trösta sig besjöng han Rolands död i den vackra dikten Le cor och skrev i Walter Scotts manér den historiska romanen Cinq-Mars ou une conjuration sous Louis XIII (1826), som hade storartad framgång. Den byggde på händelserna kring Henri Coiffier de Ruzé d'Effiat. Detta var den första historiska romanen i Frankrike, och påminner till innehållet om Fänrik Ståls sägner.
... Alfred de Vigny tillhörde en gammal aristokratisk officersfamilj. Fadern hade deltagit i Sjuårskriget, och modern, påverkad av Rosseau, tog själv hand om hans tidiga utbildning. Franska revolutionen förändrade familjens omständigheter. Napoleon I:s segrar och familjetraditionerna entusiasmerade honom för militärtjänsten, och när Ludvig XVIII av Frankrike blev kung blev de Vigny, 16 år gammal, 1814 underlöjtnant vid de röda gendarmerna, ett kompani för aristokrater, Maison du Roi.
Men efter Napoleon var det slut med de stora krigen, och de Vigny förlorade snart allt hopp om att vinna ära på slagfälten. I stället blev litteraturen vad som upptog hans tankar, och 1822 utgav han en liten samling dikter, Poèmes, som inte ådrog sig någon uppmärksamhet. Vid samma tid skrev han sina båda mästerverk Moïse och Eloa, vilka liksom Le déluge först utgavs i Poèmes antiques et modernes (1826). I Poèmes antiques et modernes finns tydliga ansatser till att svara på teodicéproblemet.
1823 avtågade han med sitt regemente för att deltaga i Frankrikes invasion i Spanien, men placerades i reserven på pyreneiska gränsen och kom således inte heller denna gång i tillfälle att vinna några krigiska lagrar. För att trösta sig besjöng han Rolands död i den vackra dikten Le cor och skrev i Walter Scotts manér den historiska romanen Cinq-Mars ou une conjuration sous Louis XIII (1826), som hade storartad framgång. Den byggde på händelserna kring Henri Coiffier de Ruzé d'Effiat. Detta var den första historiska romanen i Frankrike, och påminner till innehållet om Fänrik Ståls sägner.
Trött på garnisonslivet, under vilket han befordrats till kapten, tog de Vigny 1828 avsked ur krigstjänsten och ingick samma år äktenskap med Lydia Bunbury, en engelska av förnäm familj och stor skönhet. Han hade strax förut varit förälskad i en Delphine Gay, som sedan gifte sig med tidningskungen Girardin och till vilken de Vigny 20 år senare adresserade den vackra dikten Páleur. Äktenskapet med Lydia blev inte direkt olyckligt, fast de Vigny var otrogen.
Liksom de Vigny i sin lyrik är en av föregångarna till genombrottet för romantiken, så är han också en av de första som i dramat bryter med pseudoklassicitetens regler och ansluter sig till Shakespeare. 1829 spelades på Théàtre francais de Vignys översättning av Shakespeares Othello ou le more de Venice, numera föråldrad, men för sin tid utmärkande sig genom sin djärva, realistiska stil. Han översatte även andra verk av honom. Den följdes av originalstycket La Maréchale d'Ancre (uppförd på Odéon 1831), som behandlade ett historiskt ämne från 1600-talet med en för de Vigny karakteristisk fatalistisk uppfattning, och dramat Quitte pour la peur (uppförd 1833 på Parisoperan) i 1700-talets stil.
Men sin största teatersuccé uppnådde han först med dramat Chatterton (uppförd 1835), baserad på Thomas Chattertons liv. Det ger uttryck för romantikens och särskilt de Vignys uppfattning av skalden som en oförstådd martyr. Framgången var oerhörd, och stycket framkallade en självmordsepidemi liksom "Werther" på sin tid. Ämnet hade de Vigny hämtat ur det arbete han kort förut utgett, Consultations du docleur Noir: Stello ou les dìables bleus (1832), en bok, halvt i Sternes, halvt i Didérots maner, full av bitterhet. I detta ögonblick överstrålade de Vignys rykte Victor Hugos, som endast långsamt trängde igenom, men detta förhållande förändrades snart, då de Vignys författarskap plötsligt tycktes upphöra.
Med undantag för de tre vackra berättelserna Servitude et grandeur militaires (1835), Le mort du loup (1843) och några dikter, såsom Le mont des Oliriers och La Maison du berger, vilka med långa mellanrum blev synliga i "Revue des deux mondes", utgav de Vigny ingenting under de sista 29 åren av sitt liv. Hans forna romantiska vänner, såsom Victor Hugo och Sainte-Beuve, vilka vid hans första framträdande överhöljde honom med lovord, drog sig från honom. Den senare karakteriserade honom som en "skön ängel, vilken druckit ättika", men myntade också uttrycket Elfenbenstorn för de Vignys leverne på äldre dagar.
I Franska akademien intogs de Vigny först 1846, och hans inträdestal, som utgjorde ett försvar för romantiken, blev hans sista offentliga handling. Han drog sig tillbaka från världen och levde de sista 25 åren av sitt liv i ensamhet på sitt gods. Möjligen hade denna frivilliga skilsmässa från världen framkallats av hans förhållande till den vackra och framstående aktrisen Marie Dorval som han lärt känna under repetitionerna på Chatterton i vilken hon spelade Kittys roll. Men de var alltför olika naturer. Marie Dorval tröttnade snart och bedrog honom med andra. Den stora smärta som denna kärlekshistoria beredde honom, inspirerade honom till den storslagna dikten La colère de Samson. Han försökte sig på en politisk karriär efter februarirevolutionen 1848, men misslyckades.
Hans växande pessimism, frukten av hans filosofiska betraktelser, bidrog även att försänka honom i en "helig ensamhet" på hans slott Charente, och därmed till liv och dikt ge uttryck för le mal du siècle. Hans misantropi innehöll inget av självömkan, utan var ett resultat av en rationellt betingad uppgivenhet inför naturens starkare krafter, ett slags soldatens underkastelse under naturlagarnas regering. De sista åren av hans liv förmörkades ytterligare av en svår cancer som han bar med stoiskt tålamod.
Först efter hans död upptäckte man att under dessa tystnadens långa år hans tankar nått höjdpunkten av djup och mognad. Året efter hans död utkom hans mästerverk, Les Destinées (1864), och av hans dagbok, skriven under loppet av 40 år, utgav hans vän och testamentsexekutör Louis Ratisbonne korta fragment under titeln Journal d'un poète, som spred ljus över hans intimaste liv och i mycket gav en ny bild av skalden.
Men efter Napoleon var det slut med de stora krigen, och de Vigny förlorade snart allt hopp om att vinna ära på slagfälten. I stället blev litteraturen vad som upptog hans tankar, och 1822 utgav han en liten samling dikter, Poèmes, som inte ådrog sig någon uppmärksamhet. Vid samma tid skrev han sina båda mästerverk Moïse och Eloa, vilka liksom Le déluge först utgavs i Poèmes antiques et modernes (1826). I Poèmes antiques et modernes finns tydliga ansatser till att svara på teodicéproblemet.
1823 avtågade han med sitt regemente för att deltaga i Frankrikes invasion i Spanien, men placerades i reserven på pyreneiska gränsen och kom således inte heller denna gång i tillfälle att vinna några krigiska lagrar. För att trösta sig besjöng han Rolands död i den vackra dikten Le cor och skrev i Walter Scotts manér den historiska romanen Cinq-Mars ou une conjuration sous Louis XIII (1826), som hade storartad framgång. Den byggde på händelserna kring Henri Coiffier de Ruzé d'Effiat. Detta var den första historiska romanen i Frankrike, och påminner till innehållet om Fänrik Ståls sägner.
... Alfred de Vigny tillhörde en gammal aristokratisk officersfamilj. Fadern hade deltagit i Sjuårskriget, och modern, påverkad av Rosseau, tog själv hand om hans tidiga utbildning. Franska revolutionen förändrade familjens omständigheter. Napoleon I:s segrar och familjetraditionerna entusiasmerade honom för militärtjänsten, och när Ludvig XVIII av Frankrike blev kung blev de Vigny, 16 år gammal, 1814 underlöjtnant vid de röda gendarmerna, ett kompani för aristokrater, Maison du Roi.
Men efter Napoleon var det slut med de stora krigen, och de Vigny förlorade snart allt hopp om att vinna ära på slagfälten. I stället blev litteraturen vad som upptog hans tankar, och 1822 utgav han en liten samling dikter, Poèmes, som inte ådrog sig någon uppmärksamhet. Vid samma tid skrev han sina båda mästerverk Moïse och Eloa, vilka liksom Le déluge först utgavs i Poèmes antiques et modernes (1826). I Poèmes antiques et modernes finns tydliga ansatser till att svara på teodicéproblemet.
1823 avtågade han med sitt regemente för att deltaga i Frankrikes invasion i Spanien, men placerades i reserven på pyreneiska gränsen och kom således inte heller denna gång i tillfälle att vinna några krigiska lagrar. För att trösta sig besjöng han Rolands död i den vackra dikten Le cor och skrev i Walter Scotts manér den historiska romanen Cinq-Mars ou une conjuration sous Louis XIII (1826), som hade storartad framgång. Den byggde på händelserna kring Henri Coiffier de Ruzé d'Effiat. Detta var den första historiska romanen i Frankrike, och påminner till innehållet om Fänrik Ståls sägner.
Trött på garnisonslivet, under vilket han befordrats till kapten, tog de Vigny 1828 avsked ur krigstjänsten och ingick samma år äktenskap med Lydia Bunbury, en engelska av förnäm familj och stor skönhet. Han hade strax förut varit förälskad i en Delphine Gay, som sedan gifte sig med tidningskungen Girardin och till vilken de Vigny 20 år senare adresserade den vackra dikten Páleur. Äktenskapet med Lydia blev inte direkt olyckligt, fast de Vigny var otrogen.
Liksom de Vigny i sin lyrik är en av föregångarna till genombrottet för romantiken, så är han också en av de första som i dramat bryter med pseudoklassicitetens regler och ansluter sig till Shakespeare. 1829 spelades på Théàtre francais de Vignys översättning av Shakespeares Othello ou le more de Venice, numera föråldrad, men för sin tid utmärkande sig genom sin djärva, realistiska stil. Han översatte även andra verk av honom. Den följdes av originalstycket La Maréchale d'Ancre (uppförd på Odéon 1831), som behandlade ett historiskt ämne från 1600-talet med en för de Vigny karakteristisk fatalistisk uppfattning, och dramat Quitte pour la peur (uppförd 1833 på Parisoperan) i 1700-talets stil.
Men sin största teatersuccé uppnådde han först med dramat Chatterton (uppförd 1835), baserad på Thomas Chattertons liv. Det ger uttryck för romantikens och särskilt de Vignys uppfattning av skalden som en oförstådd martyr. Framgången var oerhörd, och stycket framkallade en självmordsepidemi liksom "Werther" på sin tid. Ämnet hade de Vigny hämtat ur det arbete han kort förut utgett, Consultations du docleur Noir: Stello ou les dìables bleus (1832), en bok, halvt i Sternes, halvt i Didérots maner, full av bitterhet. I detta ögonblick överstrålade de Vignys rykte Victor Hugos, som endast långsamt trängde igenom, men detta förhållande förändrades snart, då de Vignys författarskap plötsligt tycktes upphöra.
Med undantag för de tre vackra berättelserna Servitude et grandeur militaires (1835), Le mort du loup (1843) och några dikter, såsom Le mont des Oliriers och La Maison du berger, vilka med långa mellanrum blev synliga i "Revue des deux mondes", utgav de Vigny ingenting under de sista 29 åren av sitt liv. Hans forna romantiska vänner, såsom Victor Hugo och Sainte-Beuve, vilka vid hans första framträdande överhöljde honom med lovord, drog sig från honom. Den senare karakteriserade honom som en "skön ängel, vilken druckit ättika", men myntade också uttrycket Elfenbenstorn för de Vignys leverne på äldre dagar.
I Franska akademien intogs de Vigny först 1846, och hans inträdestal, som utgjorde ett försvar för romantiken, blev hans sista offentliga handling. Han drog sig tillbaka från världen och levde de sista 25 åren av sitt liv i ensamhet på sitt gods. Möjligen hade denna frivilliga skilsmässa från världen framkallats av hans förhållande till den vackra och framstående aktrisen Marie Dorval som han lärt känna under repetitionerna på Chatterton i vilken hon spelade Kittys roll. Men de var alltför olika naturer. Marie Dorval tröttnade snart och bedrog honom med andra. Den stora smärta som denna kärlekshistoria beredde honom, inspirerade honom till den storslagna dikten La colère de Samson. Han försökte sig på en politisk karriär efter februarirevolutionen 1848, men misslyckades.
Hans växande pessimism, frukten av hans filosofiska betraktelser, bidrog även att försänka honom i en "helig ensamhet" på hans slott Charente, och därmed till liv och dikt ge uttryck för le mal du siècle. Hans misantropi innehöll inget av självömkan, utan var ett resultat av en rationellt betingad uppgivenhet inför naturens starkare krafter, ett slags soldatens underkastelse under naturlagarnas regering. De sista åren av hans liv förmörkades ytterligare av en svår cancer som han bar med stoiskt tålamod.
Först efter hans död upptäckte man att under dessa tystnadens långa år hans tankar nått höjdpunkten av djup och mognad. Året efter hans död utkom hans mästerverk, Les Destinées (1864), och av hans dagbok, skriven under loppet av 40 år, utgav hans vän och testamentsexekutör Louis Ratisbonne korta fragment under titeln Journal d'un poète, som spred ljus över hans intimaste liv och i mycket gav en ny bild av skalden.
© Copyright Wikipédia författare - Denna artikel är under licens CC BY-SA 3.0
Geografiskt ursprung
Kartan nedan visar platser där stamfäder till berömda personer bott.
Laddar.... Ett fel har uppstått under nerladdning av kartan.
